låtsas att det regnar...

Idag har jag och min dotter 

haft en mor-dotter förmiddag.

Vi har varit på stan, fikat, 

gått till biblioteket, handlat fina saker, 

helt enkelt haft en härlig förmiddag tillsammans.

Vi avslutade turen med att åka till Erikshjälpen,

 där hon hittade en enhörning

 som fick följa med oss hem.

När vi gick till bilen såg jag i ögonvrån 

att hon pillade bort prislappen, 

och helt sonika slängde den på marken.

Som förälder har man då tre val.

Antingen ignorerar man det inträffade,

 och låtsas som att det regnar.

Eller så förmanar man sitt barn, 

men låter ändå skräpet ligga kvar.

Eller så förmanar man sitt barn 

och ser till att det plockar upp och tar med sej 

skräpet till närmaste papperskorg.

 

I mitt huvud överlade jag snabbt

 vilket av alternativen som jag skulle välja.

Ibland är man trött,

 ibland vill man inte strida om småsaker,

ibland orkar man bara inte...

Men jag valde ändå att stanna och säga:

-men du, skräp slänger vi ju inte i naturen,

 plocka upp det där, så tar vi med det till bilen.

Just såhär tror jag att det är med oss när vi gör fel.

Gud låtsas inte att det regnar. 

Han vill finnas där för att förmana oss,

 och så hoppas Han att vi lyssnar på honom 

och gör som Han säger.

Min dotter tittade på mej, 

böjde sej ner och tog upp skräpet. 

Hon stoppade det i fickan 

och så gick vi tillsammans till bilen. 

Jag är glad att jag inte valde

 att låtsas som att det regnade!

/Åsa