trygg om natten...

Varje kväll var det samma sak.

När godnatt-sagan var läst och lampan skulle släckas

 sa sonen alltid samma ord:

-mamma, jag är rädd.

Mamma suckade inom sig,

 drog ett djup andetag och sa,

 som hon gjorde varje kväll:

-vad är du rädd för, min son?

-jag är rädd för tigrar.

Mamman fortsatte att ställa samma 

frågor som hon gjorde varje kväll:

-varför är du rädd för tigrar?

-för att de kan äta människor, svarade sonen.

-men det bor inga tigrar i sverige, svarade mamman tålmodigt.

-jo, på djurparkerna, sa sonen.

Mamman uppbådade all tålamod hon kunde hitta 

och gick in på en djup diskussion 

om djurparkernas säkerhetsanordningar 

och eventuella brister i dessa.

 Tillslut hade sonen fått svar på alla sina frågor, 

och även denna kväll övertygats om att inga tigrar 

skulle ta sig ut från djurparkerna

 och ta sig in på hans rum för att äta upp honom.

Mamman suckade lättad.

Hon tyckte att det var viktigt att ta sonens oro på allvar,

att det var viktigt att han fick svar på sina frågor,

att det var viktigt att han somnade trygg...

Kanske har Du något som du oroar dej för,

kanske har du något som Du grubblar över 

när lampan är släckt och natten är på väg.

Vet Du... det fina är att vi kan få tala 

med Honom som tar vår oro på allvar, 

Honom som vill ge svar på alla våra frågor, 

Honom som vill att vi ska vara trygga.

Han lyssnar till oss,

med världens största tålamod.

Det tycker jag är skönt!

Kram
Åsa

Goda förebilder

Vilka är dina förebilder i livet?

Idag har jag suttit i samtal och fått anledning se tillbaka och reflektera över min uppväxt. Inser att jag varit så(och är) välsignad på många sätt, inte minst i fråga om goda förebilder. Människor att se upp till. Som ger energi, inspiration och riktning i livet.

En av mina största förebilder är min morfar Rune. En underbar människa, jag älskar honom så otroligt mycket. En av hans vackraste sidor är hans närvaro. Som när han berättar en historia. Eller när vi sitter och dricker kaffe vid hans köksbord i Lene, gärna med en mazarin i munnen. På många sätt ser jag Jesus i min morfar. Hans värme, blicken som ser och förmågan fånga nuet. Jag har morfar att tacka för mycket i mitt liv.

Avslutar dagen med att surfa runt på lite olika nyhetssidor - av en händelse stöter jag då på denhär artikeln om en ung kille som jag haft förmånen att möta ett par gånger i livet, en riktig förebild! Läs och låt dig inspirerar av Simons livslängtan;

http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=303655

Vi behöver goda förebilder - utmaningen blir också för oss alla att försöka vara just detta för någon annan.

Önskar dig en god natts sömn!/Jonas

Förhärliga Hans Namn

När jag var i bön häromdagen så rörde Gud vid mitt hjärta så starkt och påminde mig om en sång,
 en sång som har lyft mig.

"Fader jag vill ge till Dig, allting som jag är

Hur Du än vill leda mig, vad än framtiden bär

Varken smärta eller sorg begär jag frihet från

Detta enda är min bön, förhärliga Ditt namn

Förhärliga Ditt Namn, förhärliga

Förhärliga Ditt Namn, förhärliga

Kan ett barn få välja själv, livets omständighet?

Kan en faders kärlek ej, goda gåvor ge?

Låt mitt hjärta sjunga glatt, om Din Faders famn

och vad som än händer mig, förhärliga Ditt Namn

Förhärliga Ditt Namn, föhärliga

Förhärliga Ditt Namn, förhärliga

Vi kan inte alltid tacka Gud för alla livets omständigheter men i alla omständigheter.

Vi kan tacka Honom för att Han alltid är nära och att Han älskar oss så mycket att Han offrat allt. Dag efter dag vill Han bära Dig och mig och i allt kan vi få leva liv som föhärligar Hans Namn.

kram/Sofie

att förlora ett barn...

Igår kväll tittade jag på Skavlan.

 Kate & Gerry McCann berättade om det ofattbara

 som hände för 5 år sedan,

 då någon tog deras dotter, 

när hon låg och sov på semestern.

 Hon är ännu inte hittad...

Tankarna går genast till mina egna små 

som ligger i sina sängar. 

Tanken på att någon skulle ta dem, 

och att jag inte skulle ha dem 

hos mej längre är outhärdlig.

Jag lider med Kate & Gerry,

 men kan aldrig förstå deras ångest,

 deras nöd, deras oro...

Påsken närmar sig. 

Vi får än en gång minnas det ofattbara som hände.

 Att Gud offrade sin egen son, får vår skull.

 Visst måste tanken ha varit outhärdlig för Honom, 

även om Han visste att det var det som var nödvändigt...

Men även om Gud fick se sin son 

gå igenom ångest och nöd, 

behövde Han inte känna oro.

 Han hade allt under kontroll,

 för Din och för min skull!

Ty så älskade Gud världen 

att Han utgav sin enfödde Son, 

för att den som tror på Honom 

inte skall gå förlorad 

utan ha evigt liv. 

Joh 3:16

/Åsa

löparrunda

I fredags tog jag en av mina vanliga löparrundor. Springer ofta förbi en viss liten stuga, där det bor två härliga människor. De sitter ofta ute när man springer förbi och man får liksom en extra kick och lite nya krafter när man ser dem (vilket kan behövas allt som oftast..). Min man och hans bror sprang förbi en gång och fick till och med lite vatten, säkert för att de såg trötta och slitna ut..hi,hi.

För att återgå till fredagens löparrunda så sprang jag som vanligt förbi den lilla röda stugan. När jag kom närmare såg jag att det var ballonger lite överallt och det såg ut att vara något på gång. Jag såg också att det satt en liten lapp på staketet. Det var en liten inbjudan till alla i byn att komma in på lite mingel. Vet du vad anledningen var? Jo, tacksamhet över att ha ägt denna lilla enkla stuga och att ha bott i detta lilla enkla samhälle i 10 år! Så osvenskt och så härligt!

Så gissa om löprundan gick undan, blev säkert personligt rekord denna gång. Hem och fixa iordning sig lite och så var vi några stycken som fredagsmyste i den där lilla röda stugan. Kände mig så uppmuntrad och glad. Det är så härligt med människor som utstrålar tacksamhet! Så nästa gång jag ger mig ut på löprunda, så ska jag inte sucka och pusta eller gnälla över att det går lite tungt utan vara tacksam att jag ännu en dag får vara frisk och kunna springa!

Det finns alltíd något att vara tacksam för! Kram /Sofie

lite mycket nu...

Hur ofta hör jag inte mej själv, 

eller någon annan säga just de orden;

-det är lite mycket just nu!

Jag blir så trött på att höra det,

 och att säga det.

Jag är en heltidsarbetande småbarnsmamma, 

med brinnande sömnadsintresse,

 trädgårdsintresse och inredningsintresse. 

Med en önskan om att hinna träna, 

hinna umgås med vänner & familj 

samt att hinna engagera mej i min församling.

Dessutom vill jag hinna be och umgås med min Jesus, 

att lyssna in Hans vilja för mitt och min familjs liv,

 att lära känna Honom djupare, att gå Hans vägar...

Det är klart att det kan bli 

lite mycket ibland!

Men vet du... mycket av det där som jag gör är självvalt.

Jag behöver inte arbeta heltid,

 vi skulle överleva även om jag jobbade mindre.

Jag behöver inte sy så mycket, 

man kan ju faktiskt köpa kläder till sina barn.

Jag behöver inte putsa på trädgården & huset,

 vi skulle bo bra ändå.

Även församlingen skulle klara sej fin-fint utan mitt engagemang,

 även om man gärna tror att man är oumbärlig...

Att träna, umgås med vänner och familj 

är viktigt för både kropp och själ. 

Men det viktigaste, 

och det jag borde prioritera mer i mitt liv, 

är tiden med Jesus.

Kanske tycker du också att det är
 lite mycket just nu.

Kanske är det så att du också behöver fundera på 

hur mycket av "måstena" i ditt liv som är självvalda, 
men kanske inte nödvändiga. 
Kanske behöver du också bestämma dej 
för vad som är viktigast att prioritera!

Jag längtar till att det inte

är så mycket just nu...

/Åsa

Att söka äktheten

Jag har gått och funderat ett tag på vad jag allra mest längtar efter och vad jag vill med mitt liv. Det svar som mer och mer börjar att utkristalliseras i mitt hjärta är att jag längtar efter äkthet. Jag vill vara sann, äkta och genuin. Jag vill ha hjärtat med i det jag gör. Jag vill att mitt liv talar högre än mina ord. Jag vill vara likt en guldring som, även om man skrapar på ytan, så är det ändå guld rakt igenom.

Tänker på några sångstrofer:

"Jag kommer som jag är, har ingenting att dölja. Du har skapat mig och känner mig så väl. På vacklande ben, men jag längtar att få följa. Du styrker mig och leder steg för steg. Jag vill vara där, i Ditt ansiktes ljus, låt mig präglas och bli en bild av Dig. Jag vill vara där i Ditt ansiktes ljus reflektera ljuset i från Dig."

"Gör mitt hjärta rent, låt det bli som guld, rent guld. Rena min själ, allt vad jag begär, är att få bli helig, avskild helt för Dig Gud. Ja, jag vill bli helig. Avskild helt för Dig min Herre, redo att tjäna Dig."

Att vara äkta är för mig inte att vara perfekt, men det är att leva i sanningen, och sanningen är Jesus själv. I Honom kan jag vara lerkärlet som kanhända är sprucket och lite trasigt, men skatten som finns inuti kan genom sprickorna få lysa igenom och bli till välsignelse för andra!

Jesus älskar dig precis som du är! kram /Sofie

att växa...

Ikväll ska jag på tonår. 

Vi ska planera nästa söndags gudstjänst, 

som tonåringarna är ansvariga.

Ett bibelord kom till mig

när jag förberedde kvällen:

Låt ingen se ner på dig 

för att du är ung,

 utan var en förebild 

för de troende

 i allt du säger och gör, 

i kärlek, tro och renhet.

 1 tim. 4:12

Jag minns första gången som jag 

skulle säga något om min tro offentligt.

 Jag var sådär 12-13 år,

 och det var i bussen på väg 

till backen, på ett skidläger. 

Jag var så nervös... 

och jag vet inte vad jag läste,

 vad jag sa, eller vad jag bad. 

Jag vet bara att efteråt kändes det så bra.

 Och min pastor kom och gav mej

 en kram och sa att det var bra gjort.

 Jag tror jag växte flera centimeter!

Jag var faktiskt yngst på den där resan,

 ändå fick jag förtroendet att vara en av dom 

som hade morgonandakt den veckan. 

Och jag växte av att göra det...

Ikväll ska det bli spännande

 att se vad våra ungdomar 

vill dela med sig av nästa söndag,

 jag hoppas att de växer med uppgiften!

/Åsa

Här och nu

Förra veckan tog jag med en god vän och så åkte vi och lyssnade på ett föredrag som hette "Varför har vi det inte bättre när vi har det så bra?" En givande kväll med många visdomsord om livet. Fick vi då något svar på frågan? Kanske finns det inte ett svar eller något enkelt svar.. men något som kom upp under kvällen var att vi många gånger har så lätt att se både bakåt och framåt, men så svårt att vara här och nu. Vi kan längta efter semestern, pensionen eller kanske med vemod tänka tillbaka på när vi var yngre och tänka att allt var så mycket bättre då.. och så glömmer vi att ta vara på stunden här och nu. Eller som jag läste i en tidning: vi kan vara så upptagna med att skriva på facebook om hur bra vi har det att vi glömmer att här och nu njuta av allt det vi har runtomkring oss.. Under kvällen talades också om att mobilen kan vara en tjuv, som gör att vi inte är närvarande Här och NU!!

Själv kan jag ibland oroa mig för framtiden. Hur ska det bli med det och det, och hur ska det gå... istället för att ta en dag i taget. Det är nog något man får träna på hela livet.

Så mina vänner! Låt oss öva den här veckan som kommer, på att fånga dagen, ta vara på stunden, tänka på att "Gårdagen är förbi, morgondagen har vi inte sett men idag hjälper Herren!"

Carpe Diem! /Sofie

Välsignad...

 

 När jag vaknar ligger jag kvar en stund i sängen.

Tänker på hur välsignad jag är...

Idag var det min tur att ha sovmorgon, härligt. 

Igår gick jag upp tidigt med sonen och hann ta en tur 

på träningscykeln innan jobbet, skönt.

I köket hör jag sonen och mannen stöka fram frukost, underbart.

I det andra rummet sover dottern i sin säng, ljuvligt.

 

Solen skiner in genom fönstret, perfekt.

Idag ska jag klippa mina äppelträd, glädje.

Innan jag stiger upp tackar jag Jesus

 för allt underbart som Han välsignar mej med.. 

Önskar dej en välsignad dag!

Kram Åsa