att förlora ett barn...

Igår kväll tittade jag på Skavlan.

 Kate & Gerry McCann berättade om det ofattbara

 som hände för 5 år sedan,

 då någon tog deras dotter, 

när hon låg och sov på semestern.

 Hon är ännu inte hittad...

Tankarna går genast till mina egna små 

som ligger i sina sängar. 

Tanken på att någon skulle ta dem, 

och att jag inte skulle ha dem 

hos mej längre är outhärdlig.

Jag lider med Kate & Gerry,

 men kan aldrig förstå deras ångest,

 deras nöd, deras oro...

Påsken närmar sig. 

Vi får än en gång minnas det ofattbara som hände.

 Att Gud offrade sin egen son, får vår skull.

 Visst måste tanken ha varit outhärdlig för Honom, 

även om Han visste att det var det som var nödvändigt...

Men även om Gud fick se sin son 

gå igenom ångest och nöd, 

behövde Han inte känna oro.

 Han hade allt under kontroll,

 för Din och för min skull!

Ty så älskade Gud världen 

att Han utgav sin enfödde Son, 

för att den som tror på Honom 

inte skall gå förlorad 

utan ha evigt liv. 

Joh 3:16

/Åsa