I helgen tog jag en riktigt skön lååångpromenad i vårsolen. Det är bland det bästa jag vet. Att få vara ute i naturen, njuta av allt det vackra, höra fågelsången, njuta av tystnad, och framför allt få vara med Jesus - bara Han och jag!
Jag hann inte gå speciellt långt förrän jag hörde Hans röst i mitt innersta. Den här dagen upplevde jag att Herren ville påminna mig om att livet är en vandring.
En vandring på livets väg.
- En väg som ibland är rak, jämn och där man har många medvandrare. Solen skiner och allt känns ljust, lätt och härligt! Då vill Han vara där och glädjas med mig.
- Men en del dagar är vägen knappt en väg utan mer en slingrig, igenvuxen stig, full med rötter och stenar. Någon medvandrare syns inte till. Jag faller och blir sårad - vandringen gör ont... -då vill Han resa mig upp igen. Plåstra om mig och bära mig.
- Andra dagar förändras vädret. Det kanske är mörkt, kallt eller dimmigt så att jag inte ser vägen.. - då får jag ta Hans hand och fullständigt förtrösta på att Han leder mig rätt.
- Plötsligt dyker stormen upp från ingenstans och rädslan sätter sina klor i mig.. - Han har makt att stilla stormen!
- Vandringen kan vara tung. Känns som att ryggsäcken väger hur mycket som helst, och dessutom är jag bunden till händer och fötter. Hur lätt är det då att vandra? - Han vann seger på Golgata för att jag skulle bli fri! Han vill lyfta bördorna och lösa mig från det jag är bunden av.
Det jag tror att Han ville säga denna dag var att Han är trofast mot dig och mig. Han är med hela vandringen. Han har segrat på Golgata kors en gång för att du och jag en dag också ska få gå i mål, trötta efter en lång vandring, men jag vet att vi kommer att känna att det var värt det. Han kommer att stå där med öppna armar och ge oss en segerkrans som aldrig kommer att vissna!
kram /Sofie
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar